Ingegerd Råman

 

Blekinge Läns Tidning, lördag den 27 oktober 2007

Med glaset som hantverk [Kultur]
Att vara formgivare är att veta hur ögat avläser en form. Ingegerd Råman är en av Orrefors sex formgivare. På torsdagskvällen berättade hon livfullt för de femtiotal som kommit till Blekinge museum i Karlskrona för att lyssna. Foto: Bengt Pettersson

 

 

 

 

 

 

 

 


- Att vara formgivare är att veta hur ögat avläser en form. Ingegerd Råman är en av Orrefors sex formgivare. På torsdagskvällen berättade hon livfullt för de femtiotal som kommit till Blekinge museum i Karlskrona för att lyssna.

En tillfällig miniutställning visade hennes senaste glas, bland annat en glödlampa med hennes sloxfoxmönster. Ingegerd Råman berättade om mycket arbete, ett arbete som hon gör med glädje.
- Lusten måste finnas annars går det inte.
Hon arbetar nära hantverkarna på bruket och bor varannan vecka i Orrefors och varannan i Stockholm.
- Som formgivare är kommunikationen mellan dem och mig oerhört viktig. Glasarbete är ett teamwork. Jag åker med mina ritningar till hantverkarna. Det kan ta ett eller två år mellan ritning och färdig produkt.
 
"Det går inte"
- "Det går inte" säger hantverkarna ibland när jag kommer med mina ritningar och vill ha det på ett visst vis. Men en formgivares uppgift är just att tänja gränser. Hon visar sina ovala fat, en svår form att göra med så kallad centrifugal teknik.
- Jag fick veta att det absolut inte skulle gå. Men så småningom gick det ändå.
Ingegerd Råman kallar sig hantverkare.
- Jag är inte konstnär, utan formgivare och hantverkare.
Ingegerd Råman arbetade först på Johansfors glasbruk. Men hennes enkla former gick inte hem under 1970-talet. Hon övergick till leran och etablerade sig i Skåne.
- Jag bor ihop med en skåning och dom flyttar ju inte...
En dag fick hon samtal från hyttmästaren Bert Jonsson i Skruf. Ville hon vara med och bygga upp ett nytt, litet glasbruk? Ja, det vill hon.
Att hon för sju år sedan ändå övergav Skruf för det stora välkända Orrefors motiverar hon med två saker: en mer utvecklad teknik och möjligheten att göra större föremål.
- Men det var svårt på Orrefors i början. Jag hade liksom lämnat mina händer kvar på Skruf.
 
 "Leran är meditation"
Paret Råman och Claes Söderqvist bor i Stockholm men har också hus i Skåne där Ingegerd har krukmakeri . Här fortsätter hon att att dreja sina krukor, kannor och skålar.
Alltjämt drejar hon, men utan krav.
- Leran är meditation. Drejandet är kravlöst. Jag drejar för att känna närheten till hantverket.
Hon tror att alla hantverkare har något gemensamt.
- Lera och glas är båda levande material med egen vilja. Det inger mig ödmjukhet.
Ingegerd Råman, som bjudits in av Lisbeth Rosén på Liro hemdesign, berättade också för en intresserad Karlskronapublik om utsmyckningen av Sveriges nya ambassad i Washington. Den invigdes våren 2006. Ambassaden, som ritats av arkitekterna Gerth Wingårdh och Tomas Hansen, är till vissa delar ett glashus. Ingegerd Råman fick av Statens konstråd i uppgift att göra entrén och en väggutsmyckning i glas på 6 kvadratmeter. Hon berättade för publiken om det frostade glaset och vattnet som rinner på andra sidan glaset.
- Långt efteråt kom jag på att just detta rinnande vatten såg jag i min barndoms mjölkbutiker och stod alltid fascinerad och tittade på.
Ingegerd Råman tror att barndomens bilder finns kvar, även om de inte är medvetna.
- Kanske drivkraften till slipat glas finns i det jag upplevde i de slipade mormorsglasen eller den slipade stjärnan i smörbyttan. Hon tror också att det finns speciella orsaker till att just svenskt glas blivit världsberömt.
 - Jag tror att det har att göra med att vi bor så långt i norr. Alla skandinaver har upplevt snö, dimma och is. Vad kan uttrycka den känslan bättre än glas?

 
Jane Betts
jane.betts@blt.se
0455-77204
 

 
Signe Persson Melin
 

 
Blekinge Läns Tidning, tisdag 9 Mars 2004
Med känsla för lerans former

Hon har rötterna djupt ner i den skånska leran, Signe Persson-Melin, keramiker och formgivare, med ett helt livs erfarenhet som konsthantverkare bakom sig.

Hennes första arbete var på en blomkruksfabrik i Lomma. Året var 1943. Hon arbetade för 63 öre i timmen och lärde känna skulptören Robert Nilsson. Han visade henne den folkliga keramiken.
- Han lärde mig att allting är till låns, att våra ting är en del i en tradition, säger Signe Persson-Melin.

Hon har just anlänt till Karlskrona från Malmö där hon bor. Med bilen fylld av nybränt stengods för utställningen på Liro i Karlskrona.

I fönstret har hon ställt sina nygjorda kannor med snurrade handtag, sina stora tunga Barcaskärl, (vida skålar med låg kant) och sina "gallerskålar". På bordet står en tekanna i glas som hon gjorde på 70-talet och blomkrukor i glaserat stengods från Boda Nova.

En del av föremålen brände hon så sent som dagen före avfärden till Blekinge. Ett känsligt arbete där resultatet alltid är lika spännande.
- Leran lever. Det händer saker med leran som man inte kan förklara, säger Signe Persson-Melin.

Hon är numera pensionär, 79 år, men arbetar fortfarande. Född i Malmö och verksam där i många år, har hon efter flera år borta återvänt till hemstaden.
- Jag har gjort min arbetsplikt och nu trodde jag att jag skulle få skapa fritt efter egen huvud, säger Signe Persson-Melin.

Det gör hon, men får också beställningar. Och då är det ännu mer begränsat än tidigare.
- När jag började på Rörstrand fanns det fortfarande utrymme för det personliga uttrycket. Nu är det väldigt begränsat. Marknadsundersökare, ekonomer och tekniker ska först undersöka om det man vill göra är säljbart, säger Signe Persson-Melin.

Hon är kritisk till detta.
- De tror att de ska kunna räkna ut på pappret vad som ska sälja. Men det måste finnas en frihet i skapandet för att det ska bli bra.
Signe Persson-Melin är själv bevis för vad hon säger. Hon har gått sin egen väg, skapat efter sitt eget huvud. Och slagit an på publiken. Hennes keramik och porslin har använts av en hel generation.

Hennes kryddburkar, hennes fyrkantiga glaskrukar för sill, Chesservisen, suffléformar i glas med korkunderlägg, hennes fyrkantiga tekannor i stengods, glastekannan, fältspatservisen Primeur i vitt med terrakottaröd kant från Rörstrand med mera - människor brukar känna igen sig när de ser föremålen men utan att tänka på att det finns en formgivare bakom.

Efter H 55-utstälningen i Helsingborg blev Signe Persson-Melin Sveriges mest kända keramiker. Bland annat för sina kryddburkar, varje dosa med sin form beroende på krydda. Hon satsade på en verkstad i Malmö.

I slutet av 1960-talet minskade intresset för keramiken.
- Man fick inte sitta i den egna verkstaden och göra föremål för den lilla publiken under1967 och 1968, säger Signe Persson-Melin.

Hon tog arbete på Gustavsberg och Boda Nova. För Boda Nova gjorde hon bland annat sillburkarna och ölglaset Ruben.
- Även om jag arbetade i glas använde jag lerans former.

Rubenglaset var helt och hållet ett "hyttarbete", det vill säga ett glas som gjordes färdigt i hyttan. På Liro visar hon två stora glasfat med gyllene kant. Båda blåsta i hyttan i Bergdala i Småland (Skruf).


- Det är sådant otroligt fint hantverk på hyttan. Jag tror inte människor begriper att det görs för hand, säger Signe Persson-Melin och låter fingrarna löpa runt det flata glasfatet. Att det är handblåst ser man i botten där glaset är avklippt.

Hon gjorde också en servis i brunt, vitt och grönt med minsta tänkbara antal delar för Boda Nova: En tallrik, en soppskål, en portal att dricka och äta dessert ur, en servis som räddade hela företaget.

Det är en av hennes huvudlinjer; att ett fat eller en kopp ska kunna användas för flera olika saker. Men när Signe Persson-Melin gjorde serviser för Rörstrand gick det inte. Deras serviser skulle ha ett visst antal beståndsdelar.
I dag arbetar hon i lera. Skånsk lera.

Från början använde hon lera från Danhult, samma lera som Höganäs användes i sina krukor. Nu har hon hittat bra lera i Fyledalen i östra Skåne. Leran måste först till Gotland för att behandlas. Sedan ska den den feta leran blandas med sand och chamotte. Ingen omgång lera är riktigt den andra lik.

Därför är varje bränning ett vågspel.

Riktigt nöjd blev hon inte med senaste bränningen. Några skålar lämnade hon hemma.

Hon gör numera endast unika föremål, det vill säga inga massproducerade varor. Allt är handdrejat. Hon är sparsam med färger och tycker också om oglaserad lera.

Några fat på liro är saltglaserade efter recept från Höganäs.

Hon tycker fortfarande det är roligt att arbeta.
- Man blir aldrig färdig, säger hon.

Signe Persson-Melin tror på en framtid för konsthantverkare.
- Människan har ett behov av det personliga. Det finns en liten publik som uppskattar och som kan betala.


 
 


 


 
 
 
 
  Vernissage med Signe Persson Melin 2007